En i kråksången

SkrivCirkeln Forum Texter En i kråksången

Detta ämne innehåller 1 svar, har 2 deltagare, och uppdaterades senast av Profilbild på Volker Volker 2 år, 9 månader sedan.

  • Författare
    Inlägg
  • #384
    Profilbild på Volker
    Volker
    Forumledare

    Nu gör jag det bara och lägger ut min text. Det är början på en text där jag försökt arbeta mycket på tonen – men jag är lite osäker, är det för mycket, eller vad tycker ni att tonen väcker egentligen? (Och såklart annat ni vill ta upp ….)

      

      

    Igår såg jag Martin igen på första gången på flera år.

    Vi måste ha varit sju eller åtta år då. Kanske redan nio. I vilket fall gick vi fortfarande i grundskolan. Under sommarlovet hade Martin och hans föräldrar flyttat till vår lilla stad. När lovet var över och skolan i Ranå började igen satte lärarinnan honom på den lediga platsen bredvid mig, och medan sensommaren sakta övergick i höst blev vi vänner.

    Min barndoms höstar i Ranå har sin egen plats i mitt hjärta. Lövens strålande färger, lukten när de samlas blöta i rännstenarna, vindarnas sus i trädtopparna, skyn som regnmoln kan jaga över fast solen lyser bakom dem – i min barndoms höstar kändes allt detta mer intensivt, mer levande. Även idag efter alla dessa år minns jag dem som om det var igår. Och kråkorna såklart.

    Stora svärmar med kråkor drog över Ranås himmel i dessa höstdagar och kretsade kring det gamla kyrktornet som reste sig som en vass tagg över stadens tak. I mörka klasar hukade de i de kala grenarna för att i nästa ögonblick flyga upp i hundratals, deras siluetter med sina utbredda vingar svart avtecknade framför den grå himmeln. Oupphörligen låg deras kraxande över Ranås.

    Till en början undrade Martin om kråkorna. Kanske hade det inte funnits så många där han hade bott innan. Jag tror han var till och med lite rädd för dem först.

    När han kom till vår klass märktes det snabbt att Martin inte var särskilt modig. Åtminstone trodde alla det. Han verkade vara blyg, talade tyst och tittade för det mesta ner i marken. Liten var han och mager, och hans svarta hår gjorde honom ännu blekare än vad han redan var.

    ”Du måste vara snäll mot honom”, sa mina föräldrar, ”och ge honom tid. Han och hans föräldrar har det inte så lätt.”

    På vilket sätt Martins föräldrar inte hade det så lätt frågade jag förstås inte då, sådana saker förstod jag först mycket senare. Men redan då kände alla vi barn att det fanns något med Martin som inte var som det skulle. Kanske var det hans otvättade hår eller hans tröjor som alltid var för stora och urtvättade. Han luktade alltid gammal cigarettrök. Så unga vi var, vi kände tydligt att det här var någon som inte riktigt hörde bland oss. Martins tystnad, de mörka skuggorna under ögonen, på hans bleka kinder, det ihopsjunkna sättet han höll sig på – allt detta blev till en osynlig vägg mellan oss och honom.

    Mina föräldrar insisterade på att jag skulle vara snäll mot Martin. Egentligen hade de inte behövt säga något alls, jag tyckte om att leka med honom. Eller kanske var det ändå befogat: När jag tänker efter lekte vi alltid bara efter skolan eller träffades på eftermiddagen innan det var dags för att äta middag. Vem Martin lekte med på skolan under de första veckorna vet jag faktiskt inte.

    Men på eftermiddagarna utforskade vi ängarna och skogarna runt Ranås, det är en så liten stad. Vi grävde i lövhögar eller samlade på ekollon och kastanjer som vildsvinen och rådjuren behövde till vintern. En gång när vi försökte klättra uppför en bok gled Martins jacka upp och jag såg blåmärkena på hans rygg.

    Mina föräldrar blev fruktansvärt arga när jag berättade det för dem. Jag trodde först att jag hade gjort något dumt men de sa att det inte hade med mig att göra. Senare samma kväll hörde jag hur de pratade om att någon äntligen fick gå och prata med Martins föräldrar och att man inte längre bara kunde titta på, så kunde det ju inte fortsätta, det förstod väl alla. Mamma sa att det var en synd och en skam. Jag visste inte vad en ”synd” var för något eller en ”skam”, men när jag frågade henne dagen därpå svarade hon bara att jag skulle vara snäll mot Martin och fortsätta leka med honom. Hon frågade mig om jag inte hade lust att bjuda hem honom till oss någon gång.

    Martin ville aldrig komma hem till oss. Han sa alltid att han fick hjälpa sina föräldrar hemma, och till slut frågade jag inte mer. Om man bortser från våra strövtåg i skogarna lyckades väl ingen i vår lilla stad med att lära känna Martin eller hans föräldrar något närmare under det halvår de bodde i Ranås. Jag kommer ihåg hur mina föräldrar beklagade det men Martin höll sig för sig själv.

    Desto mer blev alla förvånade av det som hände när Merkenaus kom till Ranås.

    En dag flyttade herr och fru Merkenau in i det övergivna kråkslottet vid stadens utkant. Det vill säga, en dag bodde de där, ingen hade sett dem komma. Ingen visste ens vad de hette i förnamn. ( … )

  • #385
    Profilbild på Volker
    Volker
    Forumledare

    Hej Vilse i skogen!

    Vilken cool text! Den kändes mystisk, ibland mörk och hotfull, ibland väldigt romantisk, lite som från en annan tid.

    Jag hade inga problem med berättarrösten. Man förstår tydligt att det är en vuxen som berättar sin syn som barn med alla begränsningarna (orden han/hon? inte förstår, att han inte verkar förstå innebörden av blåmärkena). Stämningen är till en början väldigt romantisk, och du beskriver höstarna otroligt fint (lite konstigt att läsa såhär halvvägs in i maj :o) ).

    När du kommer till kråkorna blir det mörkare och hotfullt. Kyrkans torn är en ”vass tagg”, jag anar att prästen/kyrkan i småstaden kommer att spela en roll senare.

    Sedan byter din text fokus när du berättar om mer handfasta saker som vardagen i skolan, men den vagt hotfulla tonen stannar kvar (mobbningen/utfrysningen som antyds, misshandeln osv), så jag tyckte det fungerade alldeles utmärkt.

    Jag misstänker också att det inte är någon tillfällighet att Merkenaus (konstigt namn, men det är väl medvetet?) just flyttar in i ett KRÅKslott? Spännande, vill veta mer!

    Några små detaljer tyckte jag var lite irriterande:

    * första meningen: Igår såg jag Martin igen FÖR första gången på flera år. (ingen stor sak men när det händer i allra första meningen stör det)
    * ”den lilla staden” – så många upprepningar, går säkert att korta ner.
    * bildar kråkor ”svärmar”? Blir själv lite osäker, det kändes mer som sill men jag vet inte riktigt något bättre heller
    * vardagen du beskriver i skolan – cigarettröken, fröken, de urtvättade tröjorna, otvättade håret. Det verkar komma från en annan tid nästan, är det medvetet? När utspelar sig din text egentligen, eller ska det vara vagt? Vet egentligen inte riktigt om det störde mig eller kittlade mitt intresse, men jag reagerade iaf.

    Som sagt, det är bara småsaker, allt i allt tyckte jag din text var väldigt fascinerande, bland annat för att jag är osäker åt vilket håll den ska utveckla sig (mobbning? vem är Merkenaus? vad är det med kråkorna? annat?).

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.